eemmz

lät du henne komma närmre, var hon vackrare än mig?

Vill bara skrika ut mina känslor, här och nu. Men när jag väl sitter här och ska få ut dom, kommer dom aldrig fram. Men jag är bara så besviken, allt känns så hopplöst.. Jag har klarat mig hit och vägen hit var lång. Men som alla sagt åt mig, ingenting är omöjligt. Det enda jag gör är att gräva ner mig i samma håla som jag alltid har varit i, tänker alltid samma visor, för det är alltid samma visa som kommer igen. Nu när jag blickar bakåt är de klart jag känner saknad, men ändå en massa hat. Det är nu när jag ser på mig själv som jag tänker, fan vad stolt jag borde vara över mig själv, jag är värd bättre. Det är inte lätt att älska någon som man inte borde, som sårar en ända in i själen. Jag blir så besviken på mig själv, förstår inte hur jag kunde låta mig själv bli behandlad så illa, varför jag aldrig drog tummen ur och gjorde något. Det är lätt att vara efterklok, man ser vad man kunnat gjort bättre när det redan hänt. Men nu finns det ingenting att göra åt, det är så över som det kan bli nu.